Detta är den fullständiga versionen av den artikel som publicerats i nedkortat skick på Aftonbladet Debatt.

Nya FRA-lagen ett spel för gallerierna

Dagarna före julafton skickade Försvarsdepartementet ett förslag till ändringar av FRA-lagen på remiss, enligt den kompromiss som tidigare ingåtts för att lugna alliansens interna kritiker. Överenskommelsen från september syftade till att bemöta sommarens kritik mot den lagtext som antogs av riksdagen den 18 juni.

Vid en presskonferens den 25 september meddelade försvarsminister Sten Tolgfors att FRA inte längre skulle få tillgång till all gränsöverskridande data- och teletrafik, utan bara till enskilda "trafikstråk". Tillstånd att signalspana i ett visst trafikstråk skulle behöva erhållas i domstol. Därmed föll enligt Tolgfors grunden för talet om massavlyssning.

Stor oklarhet har rått om vad ett trafikstråk är. Vid ett seminarium i Linköping i oktober framgick att inte ens FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson visste vad som menades: "Ja, det där är nånting som politikerna hittat på, så jag vet inte riktigt." Dessa dimmoln skingras nu delvis i det nya förslaget. I departementspromemorian har begreppet "trafikstråk" ersatts av "signalbärare", vilket definieras som "det minsta fysiska medium genom vilket signalerna kan överföras". Som exempel anförs att "en enskild fiber [är] signalbärare för en eller flera optiska signaler". I klartext, och med dagens teknik, innebär det att en signalbärare typiskt är en optisk fiber, eller rättare ett fiberpar för tvåvägskommunikation.

Men vad innebär detta mer konkret? Hur mycket trafik får egentligen FRA tillgång till i varje signalbärare? Bredbandsoperatörerna sitter givetvis inne på svaret. Ett enskilt fiberpar hos Bahnhof, som är en av landets kabeloperatörer, rymmer upp till 320 separata kanaler med datatrafik, som vardera klarar att transportera 10 Gigabit/s med dagens teknik. Detta ger den smått hisnande siffran 3,2 Terabit/s för fiberparet (det vill säga signalbäraren) som helhet.

Betänk dessa siffror för ett ögonblick. Den allmänna definitionen på bredband är en uppkoppling med kapacitet på minst 2 Mbit/s. En signalbärare i promemorians mening rymmer alltså i teorin internettrafik från 1,5 miljoner hushåll, även om vi antar att dessa utnyttjar all tillgänglig kapacitet dygnet runt (vilket i praktiken är långtifrån fallet). Detta är att jämföra med de drygt 3 miljoner svenska hushåll som enligt Post- och Telestyrelsen har bredband idag.

Då ska vi dessutom komma ihåg att teknik redan är under utveckling för att köra mångfalt fler kanaler, med tiodubbelt större kapacitet per kanal, i samma fiber. Faktum är att ett enda fiberpar har potential att rymma hela Sveriges samlade datatrafik av idag. Och utvecklingen lär knappast stanna vid det.

All den nuvarande kapaciteten utnyttjas visserligen inte än; fibrerna går halvtomma i väntan på ökad efterfrågan. Exakt hur mycket som används är operatörernas hemlighet. Men detta ändrar inte fakta: mängden data som kan komma att transporteras i en enda "signalbärare" är gigantisk. Även det minsta möjliga spaningstillstånd som den föreslagna signalspaningsdomstolen kan bevilja omfattar alltså potentiellt enorma trafikmängder.

Man kan vidare notera att Bahnhof klarar sig med endast fyra fiberpar som korsar nationsgränsen, varav två huvudsakligen fungerar som reserv. Det betyder att om FRA är intresserade av trafik som rör sig genom Bahnhofs kablar måste de ges tillgång till minst en fjärdedel (och i praktiken minst hälften) av operatörens gränsöverskridande trafik.

Liknande förhållanden gäller hos andra operatörer. Trenden är också att mer data transporteras i en och samma fiber snarare än att nya kablar dras. Även för de operatörer som hyr kapacitet av fiberägarna är det mer ekonomiskt att koncentrera trafiken till så få fibrer som möjligt. Vi kan alltså räkna med att mängden data som domstolen måste ge FRA tillgång till ökar i takt med ökande datatrafik i framtiden.

Är detta verkligen den "kraftiga begränsning" av tillgången som presenterades som en så viktig del av överenskommelsen från den 25 september? Vi menar att många kritiker lurats att tro att begränsningen är betydande, medan den i själva verket är närmast helt betydelselös. Vad Försvarsdepartementet ägnar sig åt är att dölja det massiva intrånget i vår privata kommunikation bakom juridiska rökridåer utan praktiska konsekvenser. Domstolens begränsning av spaningen till vissa signalbärare blir inget annat än ett löjeväckande spel för gallerierna.

Att det nya förslaget sedan inför vissa ytterligare rättsliga begränsningar för vad FRA får göra med avlyssnad trafik – exempelvis att inhemsk trafik måste förstöras när den väl har identifierats som sådan – är på sin höjd av marginellt värde. I det skede när dylika bestämmelser kan tillämpas är ett integritetsintrång av väldiga proportioner redan ett faktum. Utan verkningsfulla tekniska begränsningar av statens tillgång till vår kommunikation är alltså ingenting vunnet.

Det är och förblir själva tillgången som är problemet. Det är den som gör att ingen elektronisk kommunikation längre kan betraktas som skyddad. Det är den som gör att ingen kan känna sig säker på att inte vara övervakad. Det är den som gör att brev- och telehemligheten nu helt sätts ur spel i sin elektroniska form.

Det blir allt tydligare att lagstiftarna betraktar elektronisk kommunikation som ett andra klassens medium, mindre skyddsvärt än traditionell telefoni och vanliga brev. Men efterhand som allt mer av vår kommunikation sker digitalt får intrång i den trafiken också fler återverkningar på demokratiska kärnvärden. Sträng kommunikationshemlighet är en förutsättning för fri opinionsbildning, för ett verkningsfullt journalistiskt källskydd och för skydd av privatlivet, för att bara nämna några av de viktiga värden som undergrävs av FRA-lagen, även i dess nya form. Hur ska källor inom statsmakterna våga läcka missförhållanden när deras kommunikation riskerar att fångas upp av en statlig myndighet? Hur ska valhemligheten säkras den dag röstningen sker över nätet?

Promemorian innehåller, det ska sägas, ett par faktiska förbättringar. Det är till exempel bra att de ändamål för vilka signalspaning är tillåtet har snävats in. Det är också bra att den brokiga flora av myndigheter som tidigare fick utnyttja FRA:s spaning begränsas. Dessa förbättringar avhjälper dock inte grundproblemen med lagen. Operatörerna åläggs alltjämt att överföra all gränsöverskridande trafik till samverkanspunkter enligt den avgörande (och i förslaget helt oförändrade) 6 kap. 19 a § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Den oerhört problematiska insamlingen av så kallad trafikdata i kartläggnings- och metodutvecklingssyfte tillåts fortgå i så gott som oförändrad omfattning.

Den symboliska begränsningen till "signalbärare" ändrar inte det faktum att staten får tillgång till svindlande stora trafikmängder, varav en betydande del är privat kommunikation.

"Det är viktigt att få bort massavlyssning och mass-scanning", sa folkpartisten Camilla Lindberg till TT i september. Vi instämmer. Tyvärr visar riksdag och regering en återkommande oförmåga att göra just detta: säga nej till massavlyssning, och i stället aktivt verka mot opåkallad övervakning av medborgarna. FRA-lagen kommer fortfarande, med eller utan de aviserade ändringarna, att utgöra den största nedmontering av grundläggande fri- och rättigheter som Sverige sett i modern tid.

Mikael Nilsson, stoppaFRAlagen.nu
Anna Petersson, stoppaFRAlagen.nu
Jon Karlung, VD, Bahnhof AB
Mark Klamberg, doktorand i juridik