Den lagrådsremiss som Försvarsdepartementet nyligen skickat ut ger en hyggligt god bild av hur den reviderade FRA-lagen kommer att te sig. I och med Lagrådets godkännande kan Sten Tolgfors nu fortsätta hävda att Alliansens överenskommelse från i höstas har respekterats. Vid en närmare läsning tvingas man dock konstatera att de nya förslagen tvärtom bryter mot uppgörelsen på flera avgörande punkter. Ur ett demokrati- och integritetsperspektiv är den nya lagen i själva verket inte nämnvärt bättre än den gamla.

• Begränsningen av FRA:s tillgång till trafik är i praktiken helt otillräcklig (detta kommer vi att skriva om i en separat artikel). Någon begränsning av statens tillgång till trafiken görs över huvud taget inte. Det rör sig fortfarande om en lagstiftning som bygger på massavlyssning som metod, vilket direkt bryter mot vad Alliansens FRA-kritiker sagt sig vilja uppnå med överenskommelsen.
• FRA:s breda insamling av så kallad trafikdata (enskildas kommunikationsmönster på nätet) kan fortgå obehindrad. Att trafikdata får sparas i högst ett år är en välkommen men långtifrån tillräcklig inskränkning. Som Mark Klamberg noterar har remissvarens kritik på denna punkt inte ens berörts i lagrådsremissen.
• Tillståndsgivningen, genom den föreslagna Försvarsunderrättelsedomstolen, lever inte upp till de krav på oberoende och rättssäkerhet som beteckningen "domstol" indikerar. Vi hänvisar här till kritiken från ett flertal tunga remissinstanser (se till exempel Justitiekanslern, Advokatsamfundet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms universitet), och noterar att även Lagrådet ifrågasätter om det tillståndsgivande organet "förtjänar att betecknas som domstol". När de kritiska rösterna inom Alliansen krävde tillståndsprövning i domstol var det knappast en domstol bara till namnet de hade i åtanke.
• Inhemsk trafik kommer fortfarande att avlyssnas. Att förstöra inhemsk trafik när den väl identifierats som sådan, efter att avlyssningen är ett faktum, är ett rent spel för gallerierna, något som inte räddar vare sig källskyddet eller meddelarfriheten.
• Det är fortfarande fallet att enskilda kommer att drabbas av godtycklig avlyssning. De rättsmedel som görs tillgängliga för individen i efterhand är, som många remissinstanser konstaterar, i praktiken av mycket begränsat värde – alldeles bortsett från att de principiellt inte kan uppväga de kränkningar som kommer att ske.
• Det framgår av lagrådsremissen att begränsningen av uppdragsgivande myndigheter (till regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten) med största sannolikhet kommer att successivt urholkas. Man skriver att det finns "starka skäl att på nytt överväga hur [andra myndigheters underrättelsebehov] ska kunna tillgodoses" och att detta måste "skyndsamt ses över". Dessa formuleringar ger en vink om hur långt, eller snarare kort, Försvarsdepartementets respekt för FRA-uppgörelsen egentligen sträcker sig.

Det grundläggande och helt avgörande problemet med FRA-lagen är, som vi många gånger har konstaterat, att den ger staten bred tillgång till medborgarnas privata kommunikation. Detta är och förblir oacceptabelt – grundlagens skydd för förtroliga meddelanden måste gälla även på nätet. Eftersom det nya förslaget i praktiken inte gör något åt saken blir slutsatsen att FRA-lagen 2.0 inte är mer godtagbar ur ett demokratiskt perspektiv än den ursprungliga lagen.

Detta innebär i sin tur att regeringen har försuttit sin chans att åtgärda lagens brister i tid till den 1 december 2009, då kablarna till FRA ska vara inkopplade. Ansvaret vilar därför tungt på riksdagen att tillstyrka den motion om att riva upp lagen som lades i höstas.