Om riksdagssvar.se

I oktober 2008 bildades Nätverket riksdagssvar på initiativ av Emma Marie Andersson, som bloggar på Opassande. Nätverket skapades för att undersöka riksdagsledamöternas kunskaper om FRA-lagen. Det består av enskilda medborgare med skilda politiska värderingar, med en gemensamt mål att få ta del av de enskilda ledamöternas syn på signalspaningslagarna.

Fem enkla påståenden som kan besvaras med "ja", "nej" eller "vet ej" skickades till varje riksdagsledamot. Svaren redovisas på hemsidan, riksdagssvar.se. Riksdagsledamöternas svar, och kanske särskilt deras kommentarer, var tänkta att visa i vilken utsträckning de förstår lagarnas konsekvenser för demokratin.

Här är berättelsen om riksdagssvar.se, med nätverkets egna ord.

Det hela började med att Emma på opassande.se skrev ett inlägg som hette "Dags att läxförhöra politikerna". Det startade en våldsam kommentarsdebatt eftersom många misstänkte att politikerna inte var riktigt insatta i FRA-lagen. Spontant växte en frågebank och tanken föddes att någon borde banne mig fråga ut politikerna. Olof var den som tände på idén och han var ute på många bloggar och försökte rekrytera sådana som han tyckte verkade lämpliga. På detta sätt fick han fatt i Urban Cat, Anders och Farmorgun. Emma rekryterade Viktor och efter två veckor var tio personer virtuellt samlade på nätet.

Internt började delar av gänget kalla sig själva för "samurajer" efter Akira Kurosawas "De sju samurajerna", men det var ingen enhetlig beteckning. Under uppstartstiden hade vi flera skypemöten i veckan. När det kom till formulering av de slutgiltiga frågorna hade vi möte varje kväll. Flera frågor diskvalificerades och vi gick ut på våra bloggar och frågade om frågorna var bra, om man skulle tänka på något ytterligare. På så sätt vässades och vaskades frågorna fram, men det tvättades även bort felformuleringar.

En ledstjärna under framtagandet av frågorna var att de så långt som möjligt skulle vara befriade från tekniskt-juridiskt fikonspråk. Så raka och enkla frågor som möjligt, med så stor vikt som möjligt.

Vi samlade alla riksdagsledamöternas epostadresser i ett google spreadsheet. Sedan använde och konstruerade vi alla våra skrivelser i google docs. De är behändiga eftersom alla tio kan se och editera i samma dokument samtidigt. Under tiden de flesta av oss mixtrade med brevtexter och andra texter gjorde Viktor ett hästjobb genom att bygga hela första versionen av rikdagssvar.se som blev klar precis innan vi var redo att dunka iväg första laddningen med mejl till riksdagshuset.

Vi fick flest svar första två veckorna. En del av oss satt och mejlade ett mejl i taget till varje riksdagsledamot. Detta för att inte bli bortfiltrerade som massutskick. De flesta mejlade sin lott om 38 eller 39 ledamöter i ett sändlisteförfarande. Båda metoderna fungerade.

Det första påminnelsemailet gick ut efter två veckor. Vi skrev det gemensamt genom att hålla skypemöte där vi chattade med varandra, medan själva brevet låg i ett google doc som alla kunde se. Mellan skypemötena använde vi oss av mailinglistan som kommunikationsmedel.

Under denna period började vi känna varandra mer och vi myntade begreppet

"The Gandhi Way."

Vi var i behov av en metod för vi var förbannade; vi hade dunkat iväg nästan 700 mejl och knappt fått några svar alls. Det blev "The Gandhi Way" som går ut på att lugnt, stilla, artigt och belevat, utan minsta antydan till stridston bara jobba på som om ingenting hänt. För de få svar som kom var häpnadsväckande. Med tanke på att vi hade lagt ned så ofantligt med tid på att utkristallisera vettiga och utbildande frågor var det mycket tråkigt att få ett av de första från den moderate riksdagsmannen Lars Elinderson. Han skrev i sin kommentar till oss:

"Skruvade frågeställningar. (Jag har inte slutat att slå min fru, för jag har aldrig slagit henne). Dessutom vill jag påpeka att din domän är (medvetet) vilseledande, vilket gör att jag inte ser er undersökning som seriös."

Konsensuskänslan att vi skulle köra "The Gandhi Way" var nödvändig. Och redan här flippade det i Anders huvud, han tänkte; vi kommer inte att få fler svar, alltså ska vi fortsätta att skicka mail, inte för att få svar, utan att för att i sinom tid visa gammelmedia att politikerna inte bara föraktar sina väljare och uppdragsgivare, de hänger sig dessutom åt den gamla klassiska härskartekniken att ignorera sina undersåtar.

Vi började tala om att riksdagssvar.se inte var en plats för svar, utan en minnessten på nätet. En skammens minnessten över alla de politiker som inte svarade trots upprepade och artiga kontakter från medborgarna.

Med "The Gandhi Way" i åtanke snäppte vi ändå upp tonen i påminnelsemail nr 3. Vi skrev också kring denna tid ett öppet brev som vi lade ut på riksdagssvar.se. Ja, vi lade upp samtliga brev eftersom vi ville visa bloggosfären vad vi skrev.

Efter en månad var vi fullkomligt bedrövade av den dåliga svarsfrekvensen. Anders skrev en egen debattartikel som var så personlig att vi valde att han själv hellre skulle stå för den än att vi tillsammans skulle smeta ut texten att hålla gruppens "The Gandhi Way"-stuk. Debattartikeln sändes till 6 tidningar, fyra svarade inte ens eller lämnade tillbaka texten. DN och SvD svarade att de inte kunde ta in den på grund av platsbrist.

Många i gänget kände sig håglösa. Farmorgun fick en hjärtattack och hamnade på sjukhus. Vi var mycket oroliga för henne, men fick genom hennes son veta att hon under omständigheterna ändå mådde rätt bra.

Hittills hade vi haft möten innan vi agerade. Nu bestämde vi att vi skulle köra med "asymmetrisk krigsföring".

Den som orkade och ville skickade en gång i veckan iväg mejl till sin kvot av riksdagsmän. Flera samurajer började i ren ilska, men ändå belevat under "The Gandhi Way"-måttot ringa flera politiker. Vi ringde även partiernas kanslier. Ingenting hjälpte.

Vi började helt asymmetriskt - utan egentlig samordning - lägga kommentarer på de politikers bloggar som vi hittade.

Rätt som det var fick Thomas kontakt med Sofia Arkelsten (m) via kommentarsfälten i hennes blogg. De stämde möte, och de åt lunch med varandra. Sofia fortsatte dock att ta ställning för FRA, men det är något vi har att acceptera. Och hon ville inte besvara våra frågor. Men mötet med henne visade att det trots allt fanns en i riksdagen som förstod vad demokrati innebär.

Efter att Anders gjort en hård attack in bland socialdemokratiska riksdagsmän från sitt län, både via mejl och telefon, ringde plötsligt konstitutionsutskottets ordförande, Berit Andnor (s) upp honom en morgon. De diskuterade i över tre timmar och hon skickade massor med dokument och material som visade hur hon och SAP jobbade mot FRA, ändå vägrade hon att svara på frågorna.

Vi fortsatte. Vi körde på asymmetriskt. Minnesstenen skulle byggas och stå där på nätet som ett monument över glappet mellan riksdagen och folket.

Svarsfrekensen fortsatte att vara katastrofal.

Ytterligare en debattartikel författades. Denna gång gemensamt. Ingen tidning ville publicera.

Anders hade under oktober både ringt och mailat Gunnar Sandberg (s), den riksdagsledamot som bodde närmast. Denne hade då lovat att svara. Svar uteblev. Anders ringde upp igen i januari och avtalade ett möte hemma hos Gunnar. Under samtalet framkom att Gunnar i princip inte visste någonting om FRA. Under mötet hemma hos Gunnar utbildade Anders sin riksdagsman i FRA och IPRED.

I december kom idén om "måndagsbloggningar" för att diskutera svar på frågor -- utan att ge rätt svar skulle läsarna av våra bloggar få dra slutsatser själv.

I januari reagerade Farmor Gun på ett TV-inslag hon sett. En riksdagsledamot påstod att FRA-motståndarna väl nu höll på med sin fildelning. Hon skrev detta i en kommentar i Anders blogg. Ryggmärgen vaknade på Anders. Han tänkte, som journalist hugger man på "konfliktytor". Här var en konfliktyta: Riksdagsledamoten i TV for med osanning. Anders kastade upp en postning med böner att besökare på hans blogg skulle ringa SVT Mittnytts tipstelefon. Han kastade även upp samma bön i kommentarsfälten på flera bloggar.

Dagen efter satt Anders i TV och på SVT Mittnytts hemsida intill det filmade reportaget fanns äntligen en länk från Gammelmedia till webbplatsen riksdagssvar.se. I media kallades vi plötsligt en motståndsrörelse. Det låter som något organiserat, hierarkiskt. Vi skulle inte vilja påstå att vi är en motståndsrörelse i den meningen - snarare ett spontant nätverk med asymmetriskt arbetande självständiga noder som samarbetar för att få svar på frågan: Vad vet egentligen våra politiker om lagen som majoriteten av dem forcerat fram?

Projektet startade för att se vilken kunskap politikerna hade, men det visade sig under resans gång bli något helt annat, minst lika viktigt. För var står vår demokrati om politikerna, våra folkvalda, inte vill svara på sina uppdragsgivares både rimliga och pedagogiska frågor?

Emma Marie Andersson, grafisk formgivare, Stockholm
Thomas Hallgren, mjukvaruarkitekt, Täby
Olof Bjarnason, programmerare, Mölndal
Jan Garefelt, programmerare och projektledare, Åkersberga
Josef Andersson, ingenjör/programmerare, Enskede
Viktor Lidholt, mjukvarudesigner, Uppsala
Gun Svensson, pensionär, Norrtälje
Anders Widén, författare, Östersund
Mattias Johansson, nätverkstekniker, Bengtsfors

PS. Missa inte debattartiklarna i ÖP och NT!