Sten Tolgfors argumenterar i SvD 28/7 för signalspaning som en viktig del av svensk underrättelseinhämtning. Eftersom motståndet mot FRA-lagen inte handlar om ett allmänt ifrågasättande av signalspaning lyckas dock försvarsministern inte åstadkomma annat än att demonstrera att han fortfarande inte förstått kritikens kärna.

Samma integritetsskydd behövs oavsett om signalspaning sker i luften eller i kabel, skriver Tolgfors, något de flesta torde vara överens om. Att detta skydd skulle säkerställas genom en lag som tvingar svenska kabeloperatörer att skicka stora mängder privat kommunikation direkt till en statlig myndighet är dock ett halsbrytande påstående.

För att ta några exempel ur högen: Alla sökningar på Google kommer att skickas till FRA, eftersom sökmotorns servrar ligger i utlandet. Merparten av all privat e-post kommer av samma skäl att hamna hos FRA. Detsamma gäller allt man gör på sidor som Facebook och MySpace. För många människor – i synnerhet yngre – kan man utan större överdrift säga att FRA kommer att få tillgång till hela deras privatliv.

Visst är det problematiskt att FRA:s spaning hittills varit oreglerad, som Tolgfors är inne på. Den adekvata åtgärden är dock knappast att införa vad som i praktiken innebär allmän avlyssning av svensk internettrafik.

Försvarsministern upprepar den gamla visan om FRA:s "avancerade sökbegrepp" som ska sortera bort all kommunikation som inte kan hänföras till yttre hot mot Sveriges säkerhet. Men som Lagrådet konstaterar i sitt yttrande: intrånget i vårt privatliv "sker redan genom att staten bereder sig tillgång till teletrafiken". Det är detta som är kärnpunkten i all kritik av lagen. I en demokrati ska inte staten ha fri insyn i medborgarnas privatsfär.

Om Tolgfors vill ta sina motståndare på allvar är det i denna ände han borde börja, i stället för att hänvisa till de "ytterligare integritetsstärkande åtgärder" som i huvuddrag redan är kända och som inte har någon som helst bäring på själva grundproblemet: att FRA får tillgång till stora mängder privat, inhemsk kommunikation. Så länge detta faktum kvarstår kommer även kritiken att kvarstå.

Det framgår allt tydligare att motståndet mot FRA-lagen grupperar sig efter olika grundfrågor. Malte Persson beskriver i Expressen fyra sorters motstånd längs två axlar – principiellt och pragmatiskt motstånd mot lagens innehåll eller beslutets form. Stefan Olsson beskriver ett "splittrat motstånd".

Det är en bra idé att försöka klargöra var man står. stoppaFRAlagen.nu är kategoriska på en enda punkt – FRA ska inte få en kopia på all kabeltrafik som passerar landets gränser (eller en väsentlig del av den). Så länge en signalspaningslag innehåller den komponenten är vi kvar i massavlyssning och därpå följande integritetsintrång och möjligheter till missbruk. De organisationer som skrivit under på vår paroll "Vi är emot massavlyssning av svenska folket" delar den positionen. Det finns, inom denna gruppering, olika åsikter vad gäller hur en framtida signalspaning ska se ut och hur den ska organiseras, och det är en mångfald som vi respekterar och har utrymme för.

Bland de som inte skrivit under finns det flera kategorier.

• En del vill ha "ytterligare integritetsförstärkningar" av något slag. Vi vet inte hur dessa förstärkningar skulle se ut. Men det spelar heller ingen roll – det är inte på integritetsskyddssidan som FRA-lagen behöver förändras, utan på kabelsidan (inhämtningssidan).
• En del vill ha en parlamentarisk utredning i någon form. Det är inget principiellt fel med en parlamentarisk utredning, men det avgörande är förstås var den landar. Om den skulle landa i dagens FRA-lag skulle det inte göra lagen mer acceptabel. Därför behöver en sådan utredning klara riktlinjer vad avser ramarna som man får röra sig inom – att kopiera all kabeltrafik som passerar landsgränsen till en hemlig myndighet är aldrig acceptabelt.
• En del fokuserar på att riva upp lagen i höst och menar att det räcker. Självklart är det bra att riva upp lagen – men utan principer för vad som ska hända sen är risken stor att vi står där med en ny FRA-lag med samma grundläggande problem. Att riva upp FRA-lagen är i sig till intet förpliktigande – det är nödvändigt att ta ställning mot massavlyssning.

Det finns ett antal grupperingar vars position i denna fråga är oklar. Många frågar oss varför inte Socialdemokraternas logotyp finns med bland de andra. Var står www.borgerligtnej.se? Kan vi lita på folkpartisterna som gått ut och sagt sig vara moståndare till lagen? Dessa är frågor som bör ställas till respektive gruppering – hur ställer ni er egentligen till massavlyssning?

En sak står dock klar – stoppaFRAlagen.nu kommer att fortsätta göra motstånd mot lagen så länge den innefattar massavlyssning av svenska folket.

Max Gustafson, som tecknar serien Samir (i GP och City) startar idag ett tecknat framtidsscenario baserat på FRA-lagen.

Bra omväxling till tunga argument såhär i sommartider:

De sex folkpartistiska riksdagsledamöter som nu går emot regeringslinjen i FRA-frågan förtjänar allas vår respekt. De har nämligen insett vad alltför många av deras kollegor fortfarande inte inser: att FRA-lagen i praktiken innebär allmän avlyssning av helt oskyldiga svenskar, och att den därför är demokratiskt ohållbar. Vi stöder helhjärtat dessa modiga ledamöter, och hoppas och tror att de är beredda att dra den yttersta konsekvensen av sitt ställningstagande: att i höst riva upp lagen om den inte ändras på avgörande punkter.

Camilla Lindberg	Birgitta Ohlsson	Cecilia Wikström	Solveig Hellquist	Maria Lundqvist- Brömster	Agneta Berliner

Så vilka är de avgörande punkterna? Det centrala är att spaningen i kabel måste vara riktad, det vill säga att FRA ges tillgång inte till all trafik som passerar Sveriges gräns utan bara till en mindre, för spaningen relevant del. Dessutom måste verksamheten vila på solid rättslig grund. Det här är huvudproblemen med den nuvarande lagen:

• FRA får tillgång till stora mängder privat, förtrolig kommunikation (även inhemsk).
  • Detta kan bara undvikas genom att det initiala urvalet görs av kabeloperatörerna, det vill säga att operatörerna avskiljer den relevanta trafiken och vidarebefordrar den till FRA.
  • Tänkbart urvalskriterium är trafik till och från vissa utländska ip-adresser.
  • Oavsett vilket kriterium som används: Varje lösning som innebär att FRA själva står för urvalet, och därmed får tillgång till helt godtycklig trafik, är oacceptabel.
• Bristande rättslig förhandskontroll av spaningens inriktning.
  • Tillstånd av domstol borde rimligen krävas för varje ny spaningsinriktning.
  • Sådana tillstånd kan även omfatta de urvalskriterier som åläggs operatörerna.
• Lagtexten är alltför svepande vad gäller tillåtna syften för signalspaning.
• Lagen medger spaning mot svenska medborgare även om brottsmisstanke inte föreligger.

Vi tror inte att det går att lösa dessa problem under hösten, eftersom de ändringar som krävs är alltför genomgripande. Det rimligaste är fortfarande att 1) riva upp lagen och 2) tillsätta en utredning om hur signalspaning ska kunna bedrivas utan att grundläggande fri- och rättigheter sätts på undantag. Men viktigast är att FRA-lagen i sin nuvarande form inte träder i kraft den 1 januari 2009.

Till sist: Det är inte läge nu att haka upp sig på hur dessa ledamöter röstade eller inte röstade den 18 juni. Det är läge att ge dem allt tänkbart stöd i deras kamp för att stoppa lagen. Det är läge att fråga din liberalt sinnade riksdagsledamot (oavsett partitillhörighet) om det inte är dags för honom eller henne att också komma ut ur FRA-garderoben!

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före avslöjandet om de 103 avlyssnade svenskarna så var det ju ytterst osannolikt att den sortens avlyssning skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att avlyssningen var så otroligt osannolik så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket går ju hela alliansen och väntar på att få veta om det som hände de 103 svenskarna har hänt eller inte, innan de kan bestämma sig för om dom ska tycka att FRAs massavlyssning är så farlig som den skulle vara om avlyssningen som har hänt på FRA verkligen har hänt. Nu har visst Ingvar Åkesson bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände då på FRA inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer igen.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån skandal inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...

Sen är det också det att om det som hände på FRA verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände på FRA hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte på FRA. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha offentlig debatt om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände på FRA verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände på FRA då inte kan hända nu, eftersom det inte ens hände då, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var då det hände.

(Tack till Tage Danielsson)

Trycket på regeringen att backa om FRA-lagen ökar stadigt även inom det egna lägret. Sju tunga folkpartister skriver utmärkt på DN Debatt (14/7):

…det verkligt allvarliga är att låta en hemlig underrättelseverksamhet, som inte låter sig regleras inom ramen för normal parlamentarisk kontroll, få tillträde till enskilda människors kommunikation. […] Tunga remissinstanser står fast vid sin kritik av lagen även efter de förändringar som nu har gjorts.

Och visst borde regeringen backa. Visst borde man "öppna för en ny och förutsättningslös diskussion". Men det avgörande första steget är trots allt att FRA-lagen rivs upp – och det redan i höst, innan den träder i kraft. Om initiativet kommer från regering eller opposition är därvid av mindre betydelse.

De principiella problem som DN-artikeln pekar ut är inbyggda i lagens själva utgångspunkt: att FRA ska få tillgång till all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser. Därför räcker det inte med justeringar och tillägg i höst. Därför måste lagen rivas upp.

svd.se publicerade den 9 juli en rad kritiska debattinlägg om FRA-lagen. Nätverkets artikel, där vi bemöter anhängarnas vanligaste argument, hittar ni här. Ett utdrag ur texten:

[L]agar måste skrivas med ett långsiktigt perspektiv, och skyddet för grundläggande fri- och rättigheter måste fungera även den dag som politiker och myndighetspersoner går mindre att lita på. Avgörande för detta är att inte låta staten skaffa sig godtyckligt kraftfulla verktyg för övervakning och kontroll av medborgarna. Den nyss klubbade lagen skapar precis ett sådant mycket kraftfullt verktyg, i och med att den ålägger nätoperatörer att skicka enorma datamängder, varav en betydande del privat kommunikation, direkt till en statlig myndighet.

Poängen är inte att detta skulle vara syftet med lagen. Poängen är att det är lagens konsekvens – en mycket farlig sådan.

Flygbladet finns i två versioner: flygblad3-allmän.pdf som fungerar varsomhelst, och flygblad3-almedalen.pdf som har lite extra information om vad som händer i Visby under Almedalsveckan. Använd den som passar bäst!

Nätverket Stoppa FRA-lagen drar nu igång en rikstäckande namninsamling mot FRA-lagen.

Detta är en fysisk namninsamling, så vi behöver din hjälp!

Vi väljer att göra en fysisk insamling eftersom en sådan insamling har större genomslag än en nätbaserad.

Namninsamlingen finns som PDF-fil här. Skriv ut, gå runt på stan, knacka dörr, och prata med FRA-kritiska vänner och bekanta och samla underskrifter. När du har fått in ett antal namn, skicka in listan till

Namninsamling
Box 11382
404 28 Göteborg

Mer information och uppdateringar här: http://frapedia.se/wiki/Namninsamlingen

I sin debattartikel i SvD hävdar FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson att "FRA kan alltså inte spana på inhemska företeelser". Jo, det kan de. FRA kan spana på vem de vill, och den möjligheten är bara en knapptryckning bort.

FRA får inte spana mot allt, däri instämmer även vi. Men problemet kvarstår att FRA har fri tillgång till en stor del av den inhemska data- och teletrafiken.

Ingvars argumentation bygger på att FRA inte kan komma åt trafiken före filtren. Självklart kan de det - alla kablar går ju till FRA, och filtren är ju bara algoritmer i FRAs superdator. Vad FRA gör med trafiken är något som ingen annan än FRA kommer att få reda på.

Det har i debatten framkommit två argument för att vi ändå ska tro på att FRA trots allt inte ska spana utanför regelverket. Det ena bygger på att kontrollorgan kommer att kunna övervaka att FRA följer reglerna. Dessa kontrollanterna är dock helt i händerna på FRA och kan inte kontrollera något annat än det som FRA väljer att presentera.

Till exempel kan konstateras att de automatiska sök- och filtreringsmetoder som FRA använder bygger på sofistikerad mjukvara bestående av (åtminstone) hundratusentals rader programkod. Till och med för en hel stab med dataexperter med full tillgång till FRA:s system skulle det vara ett oerhört komplicerat och
tidsödande arbete att kontrollera att programvaran står i överensstämmelse med lagtextens intentioner.

Därutöver skulle dessa experter behöva utöva ständig kontroll över den fysiska tillgången till FRAs datorer, för att säkerställa att programvaran som kontrollerats är densamma som den som används i spaningen samt att man inte missbrukar det ofilterade materialet. En enda felplacerad kabel kan kompromettera hela datasäkerheten.

Att ledamöterna i Försvarets underrättelsenämnd och andra kontrollinstanser, gravt underbemannade, utan expertkompetens och utan tillgång till annan information än den som FRA serverar dem, skulle kunna utöva någon som helst kontroll får därför betraktas som uteslutet.

Det andra argumentet som både Ingvar Åkesson och Anders Wik (i DN Debatt) framför bygger på att FRA skulle vara ofelbara och moraliskt oklanderliga. Anders Wik säger att "vi måste kunna lita på att en statlig myndighet följer lagen. [...] Kan vi inte det så spelar det väl ingen roll vilka lagarna är". Här framkommer alltså argumentet att oavsett vilka kontrollorgan vi instiftar så måste vi ändå i slutändan bygga vårt skydd mot missbruk på blind tillit.

En sådan blind tillit till myndigheter är inte förenligt med ett demokratiskt samhälle. Det verkar helt ha gått FRA-cheferna förbi att andra myndigheter är utsatta för revision, offentlighetsprincipen, rättighet till registerutdrag och meddelarfrihet för tjänstemän. FRAs topphemliga verksamhet undviker alla dessa punkter - en offentlig revision är omöjlig, protokoll är inte offentliga, registerutdrag är omöjliga att genomföra på grund av sekretessen, och läckor polisanmäls. Det är skrämmande att chefer för en svensk myndighet inte själva inser det demokratiska problemet med att en sådan verksamhet får fri tillgång till nästan all privat elektronisk kommunikation i Sverige.

I en intervju i Aktuellt den 18 juni framhåller Ingvar Åkesson dock korrekt att "Man kan inte garantera någonting när det gäller mänskliga aktiviteter". Och FRAs egen historia visar ju på flera moraliskt tvivelaktiga handlingar:

• Man har registrerat uppgifter om ett hundratal svenskar i strid mot Personuppgiftslagen
• Avsiktligt vilselett allmänheten på sin egen webbplats
• Genomfört omfattande trafikdatalagring i strid med regelverket
• Avsiktligt brutit mot Europakonventionen och svensk grundlag genom att signalspana i etern utan positivt lagstöd

Att lämna till FRAs interna kontrollsystem att självt stå som garant för att det i den dagliga hanteringen av informationen inte förekommer missbruk är således ytterst problematiskt.

Att påstå att FRA inte ens kan spana på svenskar är därför missvisande och visar att FRAs ledning saknar förståelse för riskerna med sin egen verksamhet.