Den lagrådsremiss som Försvarsdepartementet nyligen skickat ut ger en hyggligt god bild av hur den reviderade FRA-lagen kommer att te sig. I och med Lagrådets godkännande kan Sten Tolgfors nu fortsätta hävda att Alliansens överenskommelse från i höstas har respekterats. Vid en närmare läsning tvingas man dock konstatera att de nya förslagen tvärtom bryter mot uppgörelsen på flera avgörande punkter. Ur ett demokrati- och integritetsperspektiv är den nya lagen i själva verket inte nämnvärt bättre än den gamla.

• Begränsningen av FRA:s tillgång till trafik är i praktiken helt otillräcklig (detta kommer vi att skriva om i en separat artikel). Någon begränsning av statens tillgång till trafiken görs över huvud taget inte. Det rör sig fortfarande om en lagstiftning som bygger på massavlyssning som metod, vilket direkt bryter mot vad Alliansens FRA-kritiker sagt sig vilja uppnå med överenskommelsen.
• FRA:s breda insamling av så kallad trafikdata (enskildas kommunikationsmönster på nätet) kan fortgå obehindrad. Att trafikdata får sparas i högst ett år är en välkommen men långtifrån tillräcklig inskränkning. Som Mark Klamberg noterar har remissvarens kritik på denna punkt inte ens berörts i lagrådsremissen.
• Tillståndsgivningen, genom den föreslagna Försvarsunderrättelsedomstolen, lever inte upp till de krav på oberoende och rättssäkerhet som beteckningen "domstol" indikerar. Vi hänvisar här till kritiken från ett flertal tunga remissinstanser (se till exempel Justitiekanslern, Advokatsamfundet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms universitet), och noterar att även Lagrådet ifrågasätter om det tillståndsgivande organet "förtjänar att betecknas som domstol". När de kritiska rösterna inom Alliansen krävde tillståndsprövning i domstol var det knappast en domstol bara till namnet de hade i åtanke.
• Inhemsk trafik kommer fortfarande att avlyssnas. Att förstöra inhemsk trafik när den väl identifierats som sådan, efter att avlyssningen är ett faktum, är ett rent spel för gallerierna, något som inte räddar vare sig källskyddet eller meddelarfriheten.
• Det är fortfarande fallet att enskilda kommer att drabbas av godtycklig avlyssning. De rättsmedel som görs tillgängliga för individen i efterhand är, som många remissinstanser konstaterar, i praktiken av mycket begränsat värde – alldeles bortsett från att de principiellt inte kan uppväga de kränkningar som kommer att ske.
• Det framgår av lagrådsremissen att begränsningen av uppdragsgivande myndigheter (till regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten) med största sannolikhet kommer att successivt urholkas. Man skriver att det finns "starka skäl att på nytt överväga hur [andra myndigheters underrättelsebehov] ska kunna tillgodoses" och att detta måste "skyndsamt ses över". Dessa formuleringar ger en vink om hur långt, eller snarare kort, Försvarsdepartementets respekt för FRA-uppgörelsen egentligen sträcker sig.

Det grundläggande och helt avgörande problemet med FRA-lagen är, som vi många gånger har konstaterat, att den ger staten bred tillgång till medborgarnas privata kommunikation. Detta är och förblir oacceptabelt – grundlagens skydd för förtroliga meddelanden måste gälla även på nätet. Eftersom det nya förslaget i praktiken inte gör något åt saken blir slutsatsen att FRA-lagen 2.0 inte är mer godtagbar ur ett demokratiskt perspektiv än den ursprungliga lagen.

Detta innebär i sin tur att regeringen har försuttit sin chans att åtgärda lagens brister i tid till den 1 december 2009, då kablarna till FRA ska vara inkopplade. Ansvaret vilar därför tungt på riksdagen att tillstyrka den motion om att riva upp lagen som lades i höstas.

Alliansens femton punkter för att förbättra FRA-lagen inger inte mycket hopp om en genuin kursändring från regeringens sida. Planen innebär visserligen – åtminstone på ytan – ett de facto erkännande av flera av de principiella problem som tidigare viftats bort. Men det största problemet kvarstår även i det nya förslaget: att staten får tillgång till all gränsöverskridande trafik, och därmed till stora mängder privat kommunikation. Sten Tolgfors påstående på presskonferensen 25/9 att "grunden för massavlyssningsdiskussionen faller" framstår därmed som en ren PR-bluff.

Låt oss först som sist säga att det bland de femton punkterna finns vissa som skulle kunna leda till genuina och nödvändiga förbättringar (även om det krävs mer preciserade förslag innan detta går att säga med säkerhet). Det står klart att de kritiska rösterna inom alliansen har kämpat hårt sedan den 18:e juni, men det står också klart att de ännu inte nått målet. En förutsättning för att deras insatser inte ska sluta i en pyrrhusseger är att man inte tappar bort den viktigaste biten: att begränsa statens tillgång till trafiken. Görs inte detta är övriga förändringar tyvärr inte mycket värda.

I en tidigare analys med en uppmärksammad illustration visade vi att FRA-lagen innebär massavlyssning eftersom den bygger på att större delen av all svensk data- och teletrafik kopieras till en statlig myndighet (FRA). När det nu talas om att inrätta en separat myndighet för att skilja ut den för signalspaning intressanta trafiken – det som något oklart kallas trafikstråk – och sedan skicka den vidare till FRA så behöver vi uppdatera bilden en aning (klicka för högupplöst version):

Bilden är tillgänglig för spridning under Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige

Poängen är förhoppningsvis klar. Problemet är inte, och har aldrig varit, att just FRA skulle få tillgång till medborgarnas privata kommunikation. Problemet är att staten får tillgång till kommunikationen över huvud taget, oavsett vilken myndighet eller annat statligt organ som står i första ledet. (En annan bra illustration av detta finns här.)

Det är mycket oklart i regeringens förslag vem som ska stå för det initiala trafikurvalet, och ett flertal olika tolkningar har förts fram de senaste dagarna. Tänkbara alternativ är:

• Operatörerna. Vi har länge hävdat att det enda sättet att undvika massavlyssning är att låta operatörerna göra det första urvalet. Enligt samstämmiga källor avvisas denna möjlighet dock av Försvarsdepartementet, och det kan i så fall inte vara den som avses i förslaget.
• FRA. Det finns ingenting i de femton punkterna som motsäger att FRA även i den nya versionen skulle stå för det första urvalet själva. Låt oss vara tydliga: Om så är fallet är det av mycket ringa värde att tillstånd för spaningen först skulle behöva sökas hos domstol – det skulle vara omöjligt att kontrollera hur FRA i praktiken förfogade över den information man fick tillgång till (det vill säga all information).
• En ny myndighet. Det har alltså talats om att en ny myndighet (eller motsvarande) skulle inrättas, med uppgift att sköta de så kallade samverkanspunkterna och därmed också det initiala trafikurvalet. Som redan påpekats har man dock därigenom bara flyttat problemet från FRA någon annanstans. Exakt hur denna särskilda "massavlyssningsmyndighet" skulle fungera är dessutom tills vidare höljt i dunkel.

Men skulle man inte trots allt uppnå vissa integritetsvinster genom att flytta det initiala urvalet till en separat myndighet? I principiellt hänseende är svaret solklart nej. När staten väl har fått händerna på någons förtroliga kommunikation är integritetsintrånget för dennes vidkommande redan ett faktum. Källskyddet och meddelarfriheten kan inte heller räddas genom aldrig så många statliga mellanhänder.

Bortsett från att det principiella problemet kvarstår är det också viktigt att understryka att oddsen för att få till stånd en verkligt oberoende ny myndighet är minst sagt dåliga. Vi skulle snarare få se vad som i praktiken vore en förlängning av FRA, befolkad av före detta FRA-personal, och styrd av slapphänt tillståndsgivning driven helt och hållet av de föregivna spaningsbehoven.

Sammanfattningsvis: Våra lagstiftare riskerar att, än en gång, i grunden hamna fel – och då har vi inte ens gått in på de andra problem som återstår, som FRA:s obegränsade tillgång till trafikdata. Det enda rätta är fortfarande att riva upp lagen och börja om från början med en utredning, utan tidspress och utan massavlyssning.

Trafikdata är information om vem som kommunicerar med vem, och när, och det är viktigt att se hur FRAs hantering av denna skiljer sig från hanteringen av själva innehållet i kommunikationen (texten i ett mail eller samtalet i en telefonkonversation).

I en debattartikel i DN (och i påföljande replikskifte) påpekade vi farorna med FRAs datorbehandling av stora mängder trafikdata - FRA kan, får, och behöver kartlägga stora mängder oskyldiga personer för att kunna hitta de få som kan tänkas utgöra "yttre hot".

Det som inte framgick så tydligt i den artikeln var omfattningen på FRAs tillgång till trafikdata. En närmare granskning av lagtexten visar att FRA får lagra trafikdata utan begränsningar i lag.

Enligt lagtexten får FRA inhämta signaler för två oberoende syften:

1. För att inom försvarsunderrättelseverksamheten spana på utländska företeelser, till stöd för svensk utrikes- försvars- och säkerhetspolitik, och för att kartlägga yttre hot
2. För sina egna behov av att "följa förändringar i signalmiljön" och den tekniska utvecklingen, mm.

Vad innebär punkt 2? Enligt propositionen (sid 72) kan verksamheten "innefatta inhämtning av information, t.ex. om mellan vilka viss kommunikation äger rum". Enligt det interna dokument som läckte till SVT påpekas att "inom ramen för grundforskningen får vi rätt att lagra trafikdata" och "i efterhand kan vi söka i materialet och utbyta information med partner". Det konstateras också att tillgången till trafikdata är ett "oumbärligt verktyg för såväl inriktningsbeslut som möjligheten att finna nya urvalsparametrar (till exempel om ett målobjekt bytt till ett annat kontantkort)."

I klartext betyder detta att trafikdata får inhämtas utan begränsningar. Denna data får användas i kartläggningssyfte och för att mer precist inrikta spaningen, och utbytas med partners (andra underrättelsetjänster). Reglerna för avgränsning till utländska förhållanden, yttre hot, med mera, gäller inte denna trafikdata eftersom "inhämtning som sker med stöd av andra stycket inte utgör underrättelseverksamhet" och därmed "omfattas den inte av lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet" (propositionen sid 137).

Bilden nedan klargör situationen (klicka för fullstor version):

Med andra ord - två olika "filter" används på all den gränsöverskridande trafik som FRA ges tillgång till - dels ett filter som berör spaningsmål (utrikespolitiska mål, yttre hot, mm), dels ett helt oberoende filter som kan samla in trafikdata helt efter FRAs eget godtycke.

Det finns alltså inget i lagen som hindrar FRA från att samla in omfattande mängder trafikdata och använda detta för att kartlägga individer på det sätt som vi beskrev på DN debatt. Tvärtom har FRA gjort klart att en sådan insamling och kartläggning är en förutsättning för verksamheten. En sådan obegränsad insamling och omfattande kartläggning av enskilda ska förstås inte vara tillåten.

Vi har tidigare påpekat att FRAs tillgång till meddelanden måste begränsas till de få relevanta spaningsmål som FRA är intresserade av - det är inte acceptabelt att en statlig myndighet får tillgång till så stora mängder privat kommunikation. På samma sätt är det ett grundläggande krav att FRAs tillgång till trafikdata, även inom utvecklingsverksamheten, begränsas på samma sätt. Någon sådan begränsning finns inte idag.

Fotnot:

1. En längre juridisk analys som ligger till grund för ovanstående slutsats finns att läsa hos Mark Klamberg.
2. Uppdelningen i två "kopior" av trafiken är ett sätt att illustrera att FRAs sökbegrepp stödjer sig på två olika lagrum. Av effektivitetsskäl kommer dock med all sannolikhet de två sätten att filtrera kombineras i en enda implementation. Detta påverkar inte argumentet.
Andra bloggar om FRA

Måste det föreligga misstanke om brott för att FRA ska få bedriva signalspaning? Nej, inte nödvändigtvis. Men brottsmisstanke är oavsett detta en relevant faktor, och det är viktigt att förstå på vilket sätt.

Den senaste att missuppfatta saken (samt en hel del annat) är Mikael Odenberg på DN Debatt 23/8:

Verksamheten handlar alltså på ren svenska om spioneri mot utlandet. Eftersom den inte rör inhemska förhållanden, inte inriktar sig på enskilda personer och inte syftar till att beivra brott så kan man heller inte lägga brottsmisstanke till grund för verksamheten.

På just den här punkten är det lätt att hålla med Odenberg. Men problemet med lagen är inte i första hand dess syfte, om vi nu antar att det är "spioneri mot utlandet", utan dess konsekvenser. Metoden man tillgriper för att lägga vantarna på utländsk trafik innebär ju att även större delen av all inhemsk kommunikation fångas upp, och det går inte för sig utan brottsmisstanke. Så här bör kravet alltså förstås:

1. Eftersom lagen ger FRA tillgång till stora mängder privat, inhemsk kommunikation innebär den massavlyssning av svenskar.
2. Detta innebär i sin tur att svenskar kommer att avlyssnas trots att ingen misstanke om brott föreligger.
3. Detta är inte acceptabelt.
4. Alltså måste FRA:s tillgång till trafiken begränsas på ett sådant sätt att man bara får tillgång till den trafik man faktiskt behöver (i Odenbergs version: den utländska trafik man vill spionera på).
5. Krav på brottsmisstanke skulle då mycket riktigt inte behöva ligga till grund för verksamheten.

En besläktad fråga är om FRA ens i undantagsfall ska kunna spana på svensk trafik utifrån misstanke om brott, något som normalt är en uppgift för polisen. Detta kan man ha olika åsikter om – sammanblanding av polis och underrättelsetjänst är i sig ett allvarligt problem – men det är en absolut självklarhet att samma principer måste gälla i båda fallen, det vill säga rättsskyddet ska vara lika starkt (förhandsprövning i domstol, rätt till information och skadestånd, etc.) oavsett vem som i praktiken utför spaningen.

För att sammanfatta: Så länge lagens förespråkare insisterar på att FRA ska ha tillgång till svensk trafik får de finna sig i att brottsmisstanke kommer att krävas. Bara i den mån man kan begränsa tillgången kan man komma ifrån detta krav. Exakt hur en sådan lösning ska se ut, och vilka krav som ska gälla för olika typer av spaning, är en fråga som behöver utredas ordentligt. En förutsättning är naturligtvis att man först river upp den nuvarande lagen med dess djupgående brister vad gäller rättssäkerhet och integritetsskydd.

Vi har tidigare sagt att en ny utredning måste ha som utgångspunkt att massavlyssning inte är acceptabelt. Man skulle lika gärna kunna säga: Avlyssning av svenskar är inte acceptabelt om ingen brottsmisstanke föreligger. Tilläggas kan att avlyssning av privat utländsk kommunikation inte heller är självklart oproblematiskt, även om brottsmisstanke inte är en meningsfull aspekt i det fallet.

Rätt förstått är alltså kravet på brottsmisstanke fortsatt relevant – i högsta grad.

Ingvar Åkesson ger replik på nedanstående text, med kommentar från oss.

Moderatledningens senaste utspel i debatten om FRA-lagen visar att okunskapen om grundläggande aspekter av lagen når långt in på Försvarsdepartementet.

I sitt mail till moderaterna skriver man "Nej, FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet [med] lagstiftningen". Hur denna uppfattning lyckats få fäste och spridas oemotsagd inifrån Försvarsdepartementet och ut i riksdagens partigrupper framstår som en gåta.

Vad är då problemet med detta uttalande? Låt oss studera propositionens text: ”De trådägande operatörerna skall till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns”. Här talas om att överföra trafik, och trafiken som diskuteras är digital, det vill säga ettor och nollor kodat med optiska eller elektriska signaler. Dessa ettor och nollor överförs alltså till samverkanspunkter och därifrån ”har myndigheten ansvar för att överföra signalerna till sina system”.

Så ettorna och nollorna når alltså FRA oförändrade. Samtidigt fortsätter samma sekvenser av ettor och nollor i andra kablar på väg mot sina destinationer. Förespråkarna lär ha en svår tid framför sig när de ska försöka förklara på vilket sätt en identisk signal i en annan kabel inte är en kopia. Ta till exempel Sofia Krigsman, sakkunnig på Försvarsdepartementet, som enligt Expressen "går med på att all information kommer att gå till samverkanspunkterna – men menar att detta inte är samma sak som att FRA får en kopia av alla mejl". En minst sagt kryptisk analys!

Hur skulle det i denna föreställningsvärld faktiskt se ut för att FRA skulle kunna sägas få en kopia av alla mail? Krävs det att de skrivs ut på papper och skickas med lastbil? Eller bränns ner på CD-skiva och skickas med posten? Att det skulle vara skillnad på om trafiken går i en kabel eller via ett lagringsmedium är ett häpnadsväckande uttalande – informationen når ju i vilket fall oförstörd och fullständig fram till FRA:s superdatorer.

Det kan vara viktigt att påpeka att det är skillnad på att FRA får tillgång på kopian, och vad som sedan händer med denna kopia. En illustration är på sin plats:

Sprid gärna bilden! Den (liksom resten av innehållet på sidan) är tillgänglig under Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige

Bilden visar hur det förtroliga meddelandet från sändare till mottagare också förmedlas till FRA. I detta ögonblick sker integritetsintrånget, i och med att en kopia av signalen skickas till FRA. Det tål att upprepas – redan här har alltså brevhemligheten brutits, eftersom FRA har meddelandet i sin hand.

I ett senare steg i processen kommer signalen att filtreras och bearbetas, först automatiskt och sedan (eventuellt) manuellt. Det finns mycket att säga om olika problem med den delen av hanteringen, som potentiella informationsläckor och otydliga spaningsinriktningar, men det är inte i detta skede som grundproblemet uppstår; utan det uppstår redan när kopian skapas och förmedlas till FRA. Lagrådet menar i sitt yttrande:

Oavsett att det krävs en selektiv sökprocess för att skilja ut den mycket begränsade trafik som kan vara av intresse i underrättelsearbetet och att hemlig avlyssning i försvarsunderrättelseverksamhet inte kan ses som ett straffprocessuellt tvångsmedel, torde ändå redan existensen av ett system som tillåter hemlig avlyssning utgöra ett hot mot dem som träffas av lagstiftningen. Detta hot slår med nödvändighet mot den frihet att kommunicera som bör finnas mellan människor som använder telekommunikationstjänster. Det utgör därför i sig själv ett intrång i såväl privatliv som korrespondens och därmed också ett intrång som kan komma i konflikt såväl med den rätt till skydd för privatlivet var och en har enligt artikel 8 i Europakonventionen som med det grundlagsskydd denna rätt har enligt 2 kap. 6 § regeringsformen. Lagrådet anmärker att detta intrång, i motsats till vad som anges i lagrådsremissen men i enlighet med vad som har anförts av vissa remissinstanser, sker redan genom att staten bereder sig tillgång till teletrafiken och inte först när ett visst meddelande avskils för analys genom sökbegreppen. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad behandling.

I sin debattartikel i SvD hävdar FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson att "FRA kan alltså inte spana på inhemska företeelser". Jo, det kan de. FRA kan spana på vem de vill, och den möjligheten är bara en knapptryckning bort.

FRA får inte spana mot allt, däri instämmer även vi. Men problemet kvarstår att FRA har fri tillgång till en stor del av den inhemska data- och teletrafiken.

Ingvars argumentation bygger på att FRA inte kan komma åt trafiken före filtren. Självklart kan de det - alla kablar går ju till FRA, och filtren är ju bara algoritmer i FRAs superdator. Vad FRA gör med trafiken är något som ingen annan än FRA kommer att få reda på.

Det har i debatten framkommit två argument för att vi ändå ska tro på att FRA trots allt inte ska spana utanför regelverket. Det ena bygger på att kontrollorgan kommer att kunna övervaka att FRA följer reglerna. Dessa kontrollanterna är dock helt i händerna på FRA och kan inte kontrollera något annat än det som FRA väljer att presentera.

Till exempel kan konstateras att de automatiska sök- och filtreringsmetoder som FRA använder bygger på sofistikerad mjukvara bestående av (åtminstone) hundratusentals rader programkod. Till och med för en hel stab med dataexperter med full tillgång till FRA:s system skulle det vara ett oerhört komplicerat och
tidsödande arbete att kontrollera att programvaran står i överensstämmelse med lagtextens intentioner.

Därutöver skulle dessa experter behöva utöva ständig kontroll över den fysiska tillgången till FRAs datorer, för att säkerställa att programvaran som kontrollerats är densamma som den som används i spaningen samt att man inte missbrukar det ofilterade materialet. En enda felplacerad kabel kan kompromettera hela datasäkerheten.

Att ledamöterna i Försvarets underrättelsenämnd och andra kontrollinstanser, gravt underbemannade, utan expertkompetens och utan tillgång till annan information än den som FRA serverar dem, skulle kunna utöva någon som helst kontroll får därför betraktas som uteslutet.

Det andra argumentet som både Ingvar Åkesson och Anders Wik (i DN Debatt) framför bygger på att FRA skulle vara ofelbara och moraliskt oklanderliga. Anders Wik säger att "vi måste kunna lita på att en statlig myndighet följer lagen. [...] Kan vi inte det så spelar det väl ingen roll vilka lagarna är". Här framkommer alltså argumentet att oavsett vilka kontrollorgan vi instiftar så måste vi ändå i slutändan bygga vårt skydd mot missbruk på blind tillit.

En sådan blind tillit till myndigheter är inte förenligt med ett demokratiskt samhälle. Det verkar helt ha gått FRA-cheferna förbi att andra myndigheter är utsatta för revision, offentlighetsprincipen, rättighet till registerutdrag och meddelarfrihet för tjänstemän. FRAs topphemliga verksamhet undviker alla dessa punkter - en offentlig revision är omöjlig, protokoll är inte offentliga, registerutdrag är omöjliga att genomföra på grund av sekretessen, och läckor polisanmäls. Det är skrämmande att chefer för en svensk myndighet inte själva inser det demokratiska problemet med att en sådan verksamhet får fri tillgång till nästan all privat elektronisk kommunikation i Sverige.

I en intervju i Aktuellt den 18 juni framhåller Ingvar Åkesson dock korrekt att "Man kan inte garantera någonting när det gäller mänskliga aktiviteter". Och FRAs egen historia visar ju på flera moraliskt tvivelaktiga handlingar:

• Man har registrerat uppgifter om ett hundratal svenskar i strid mot Personuppgiftslagen
• Avsiktligt vilselett allmänheten på sin egen webbplats
• Genomfört omfattande trafikdatalagring i strid med regelverket
• Avsiktligt brutit mot Europakonventionen och svensk grundlag genom att signalspana i etern utan positivt lagstöd

Att lämna till FRAs interna kontrollsystem att självt stå som garant för att det i den dagliga hanteringen av informationen inte förekommer missbruk är således ytterst problematiskt.

Att påstå att FRA inte ens kan spana på svenskar är därför missvisande och visar att FRAs ledning saknar förståelse för riskerna med sin egen verksamhet.

Om man lyssnar på FRAs generaldirektör Ingvar Åkesson på Svd Opinion kan man få intrycket att FRA inte kommer att avlyssna svensk trafik. Samma argument har framförts upprepade gånger i debatten, såväl i riksdagen som i media. Som vi skrev i vårt öppna brev till riksdagsledamöterna så bygger den argumentationen på en avledningsmanöver som förtjänar att lyftas fram.

FRAs signalspaning kommer alltså följa detta mönster: all gränsöverskridande elektronisk kommunikation kopieras till en dator på FRA. Där filtreras den enligt komplexa och topphemliga metoder, och eventuellt intressant data granskas manuellt.

I argumentationen kring FRA-lagen vill förespråkarna kalla endast det sista, manuella, steget för avlyssning. Man hävdar då att det inte ens är teoretiskt möjligt att "avlyssna allt". Detta är sant - det finns ingen möjlighet att manuellt gå igenom all trafik man får skickad till sig.

Men lagrådet konstaterar att integritetskränkningen sker när man bereder sig tillgång till trafiken. Eventuell senare filtrering ändrar inte det grundläggande faktum att kommunikationshemligheten är bruten när informationen når tredje part (i detta fall FRA).

Detta stämmer väl med det allmänna rättsmedvetandet - om någon installerar videokameror i ditt hem och leder signalen till en topphemlig anläggning, så upplever du dig övervakad även om ingen råkar titta i ett givet ögonblick. Om dessutom en dator är ständigt inkopplad för att göra analyser av det som visas blir avlyssningen än mer påträngande.

Därför innebär FRA-lagen massavlyssning av hela det svenska folket. Det enda som kan råda bot på det problemet är att FRA inte får tillgång till all trafik. Filtrering hos FRA ändrar inte massavlyssningens grundläggande existens. Integritetsskydd av olika slag påverkar inte alls massavlyssningens existens.

Det faktum att FRAs spaningsinriktning eventuellt inte innefattar min kommunikation, lagens föreskrifter om att min kommunikation ska förstöras om den passerar filtren, och FRAs löften om att omedelbart förstöra min kommunikation, inget av detta kan förhindra att kommunikationshemligheten är bruten, och att jag är avlyssnad.

Skälet till att massavlyssnigen är ett problem är naturligvis att inga lagar eller löften är nog för att jag ska kunna veta att informationen inte missbrukas, uppfattas av någon som kan utnyttja den eller hamnar på villovägar. Tvärtom så vet jag med säkerhet att en dator bearbetar allt jag säger.

Därför framställer också Nätverket Stoppa FRA-lagen kravet att FRA inte får en kopia av all trafik som ett avgörande, oundvikligt steg för att lösa problemen med FRA-lagen.